Sidor

fredag 25 mars 2011

WTF!?

Richard Stolley, tidningen Peoples grundare, förklarade en gång hur han valde personer till omslaget: ”Ung är bättre än gammal, vacker är bättre än ful, tv är bättre än musik, musik är bättre än film, film är bättre än sport, allt är bättre än politik och ingenting är bättre än en kändis som just har dött.”

Vi älskar att läsa om avlidna berömdheter. Att liemannen tycks jobba extra hårt bland de rika, vackra och begåvade skänker tröst när vi känner oss misslyckade. Men tiotalet har hittills inte präglats av några plötsliga och epokavgörande dödsfall à la Michael Jackson (den 79-åriga Liz Taylor gills inte). Däremot ljuder de mindre kända kändisarnas sista suckar allt högre i vår vardag.

Dödsannonserna duggar extremt tätt på Facebook och Twitter. Oftast får vi bara förkortningen ”RIP” samt ett bifogat Youtubeklipp med artistens största stund. Ingen lär minnas dessa mikronekrologer i framtiden – i alla fall inte som vi minns vad vi gjorde när vi fick veta att Kurt Cobain stoppat ett hagelgevär i munnen – men de väcker vår nyfikenhet.

Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på John Barry (som nyligen dog av en hjärtattack), Gary Moore (kvävdes av spya), Nate Dogg (hjärtfel), Loleatta Holloway (dito) och Bob Dylans ”The freewheelin’”-album (omslagsmodellen Suze Rotolo avled i lungcancer i februari). Jag har också lånat ett öra till den brittiske reggaesångaren Smiley Culture som, trots sitt muntra artistnamn, stötte en kniv genom bröstet förra veckan.

Jag sörjer inga av de personerna (fast tårkanalerna kittlades en smula av insikten att till och med den söta tjejen på det sprudlande lyckliga ”Freewheelin’”-omslaget, en bild som symboliserar evig harmoni i filmen ”Vanilla sky”, var förgänglig). Deras död blir mest ett vemodigt filter när jag lyssnar. Musiken får en dramatisk klang, en air av slutgiltighet. ”Paradoxalt nog min bästa musiklyssnardag på länge”, skrev Sydsvenskans Anna Hellsten om förra tisdagen då Nate Dogg avled.

I ett medielandskap där de oändliga valmöjligheterna ibland blir förlamande kan det vara skönt att låta döden styra musikkonsumtionen. I fjol lyssnade jag massor på Mark Linkous (sköt sig själv i bröstet), Malcolm McLaren (hjärtattack), Teena Marie (epilepsi), Captain Beefheart (ms) och Ari Up från The Slits (cancer). De lät bättre och bättre ju fler mikronekrologer jag läste.

Däremot verkar det fortfarande vara tabu att ventilera privat sorg på Twitter och Facebook. Kanske har journalisten Rob Fitzpatrick rätt när han i senaste numret av The Word, apropå sorg i sociala medier, skriver att ingen någonsin kommer att twittra: ”Min kusin dog i en bilolycka i morse. :*(”

Och även om döda rockers ibland får oss att känna en viss skadeglädje är det lätt att bli uppgiven. ”Kan inte liemannen ta ledigt snart?” undrade en av mina vänner på Facebook häromdagen, efter att ha läst att den österrikiske discorockaren Kurt Hauenstein, dött i en hjärtattack. Jag tänkte detsamma – trots att jag vet att rockmusiker inte dör oftare nu för tiden, det är bara Charon som ror sin båt över våra Twitterflöden.

Läs mer…

Inga kommentarer: